(Martina) Hissa eller dissa...

Fy fan vad jag är trött på snacket om Facebook! Den senaste veckan har jag sett artiklar om det i tidningen, hört debatter på radion, min familj har pratat om det, det sänds radioprogram... Det måste vara pretty serious om det snackas såhär mycket! Pappa sa att tydligen är det så när man registrerar sig att man skriver på ett avtal där man ger ut rättigheterna till Facebook att använda ens egna alster. De kan ta bilder, texter, låtar, vad de behagar. Inte ok! Man kan förstås fundera på hur stor risk det är att någonting av det lilla jag lägger ut skulle vara intressant för dem, och råka hittas bland alla miljoner medlemmar som finns. Skulle inte tro det. Men det är ändå inte ok.

Men vad sa man ja till från början? Ja tack, sno mina bilder om ni vill. Ja tack, publicera mina konversationer. Ja tack, visa de ändringar jag gör. Ja tack, låt folk bevaka mitt liv :S Hur fan skulle man kunna veta allt det här när man blev medlem? Jag tycker facebook är en jäkligt kul grej, men om det inte känns säkert vet jag inte om jag vill vara med och leka mer. Det är synd att jag inte litar på dem längre.

Ändå tycker jag nästan att det är värre att man tillåts snoka runt överallt. Om man vill kan man läsa konversationer man inte har nåt att göra med, veta saker om folk man inte borde veta nåt om. Spelar roll om det är att x ska till landet imorrn eller att y ändrar från singlestatus till förhållande, det är ändå sånt som ... är skumt att man vet om, om det inte är en bra kompis. Även om det är en rätt kul syssla att sitta och titta runt lite på måfå, det ska jag absolut erkänna. Men när jag tänker på det känns det lite fel, etiskt sett, faktiskt. Det känns inte så himla rätt att ha tillgång till andras liv, även om de är med på det (liksom jag själv är)...

Så, det är upp till var och en att vara med i Facebook, ingen tvekan om saken. Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om det, så jag kan inte ta ställning. Orkar jag ta ställning? Nej, tacka vet jag blogg, där har jag koll på läget.